Jeg, Ulf Ekman og dåp

Personlig klarer ikke jeg å ha to dåpssyn samtidig, like lite som jeg kan praktisere høyre og venstrekjøring samtidig. Likevel aksepterer jeg mine søstre og brødre i Herren som holder fast på sin barnedåp. Ingen jeg kjenner hadde så gode argumenter for sin barnedåp som min far. Likevel lot han seg døpe med full neddykkelse.

Dette kostet ham veldig mye, forakt fra familien og kollegaer og han fikk mange stikk og slengbemerkninger. Det samme fikk faktisk jeg som da bare var en gutt uten at jeg på den tiden forstod så mye. Moren til en av mine kammerater klarte å si til meg; ”Hadde bestemora di (farmor) visst dette hadde hun snudd seg i grava.” Men min pappa ble overbevist ut fra skriften at han måtte døpe seg – og han betalte prisen.

Dette fikk gode følger for oss barna, vi kom inn i den pinsekarismatiske ”familien” som har betydd veldig mye for oss og meg. Det har blitt meg fortalt at en venn av min far gikk med samme dåpstanker, men han vegret seg. Ingen av hans barn ble frelst (men om det er grunnen vet jeg ikke, personen som fortalte det mente det).

Selv om også det miljøet vi som familie kom inn i stagnerte en smule, så fikk jeg i alle fall en brann der. Denne brannen ledet meg senere til Livets Ord som personlig har gitt meg veldig, veldig mye. Jeg er vel mulig mer rigid i mitt dåpssyn enn Ulf Ekman – det lever jeg gjerne med. Derfor ber jeg deg lese denne artikkelen nedenfor fra svenske Dagen uten fordommer.

Dette med dåpssyn uroer meg ikke – det som uroer mer er den Kalvinistiske predetinasjonslæren som nå sprer seg med fart. Dette kommer jeg tilbake til.

 

Ulf Ekman: Dopet - åtskiljande eller förenande?

Jag skulle vilja göra några korta kommentarer till påståendet i en Världen idag-artikel nyligen, att barndopet inte skulle ha någon giltighet. I all debatt om dopet finns risken att vi talar förbi varandra. Risken finns att vi menar olika saker. Det finns också en förståelig rädsla för att sekulärt tankegods smyger sig in i den teologiska debatten.

När vi samtalar om dopet bör vi börja med att tala om vad det kristna dopet faktiskt innehåller, inte bara hur och när det utförs. Man skulle kunna dela in kristenheten i två delar. De som accepterar förmedlad nåd och de som inte gör det. Förmedlad nåd innebär att man ser på till exempel dop och nattvard inte bara som yttre symboler, som mänskliga handlingar av lydnad eller gensvar, utan också som kanaler av nåd som verkligen förmedlar andligt liv från Gud. Här skiljer sig den symboliska synen från den realistiska.

Den teologiskt realistiska synen innebär att dopet framförallt förmedlar det som det symboliserar, det Gud vill ge oss, nämligen evigt liv. Det sker alltså något verkligt i dophandlingen. Gud verkar genom den och förmedlar sin nåd. Ett flertal bibelord bekräftar denna syn, exempel Joh 3:3-5, Tit 3:5, 1 Petr 3:21 som för övrigt också går i linje med det hebreiska tänkandet och den kristna tron på inkarnationen. När Gud talar, skapas något. Detta innebär dock inte att det Gud säger skulle fungera magiskt, utan för att det ska verka i en människas liv, behöver det tas emot i tro. Att kunna tala om dopets grundläggande innehåll, inte bara dess form, är väsentligt för ett bra samtal.

Sedan kommer frågan om när och vilka som kan döpas. Det judiska folket förstod den korporativa tanken på folk och familj bra mycket bättre än vi som i dag är så individualistiska. Som ett troget folk lät man i lydnad emot Gud omskära sina nyfödda gossebarn och från tidig ålder undervisade man dem om vad det betydde. Detta ligger bakom Paulus uttalande i Kol 2:11,12 där han talar om dopet som en omskärelse.

Nya testamentet, som tillkom i en missionsepok, innehåller därför inga uttryckliga exempel på att man döpte barn men det står inte utom all rimlighet att man döpte barn redan då, då man ju döpte hela hushåll. Det grekiska ordet som används är ”oikos” och det innefattar hela hushållet, även barnen, Apg 11:14, 16:15,16:33,18:8, 1 Kor 1:16.

För den judiska synen på förbundet – och såväl omskärelse som dop är förbundstecken – så var detta inte problematiskt, eftersom föräldrarna bar tron och tog ansvar för och överförde den till sina barn.

Detta ska inte förstås som att personlig tro inte skulle behövas. Tron är det personliga mottagandet av den nåd som ges. Att därför acceptera dop av barn till troende och gudstjänstfirande föräldrar bör inte ses som obibliskt eller ogiltigt. Barnen undervisas och växer in i den nåd man tagit emot i dopet. Problemet blir när dopet sätts in i en praxis där dopet inte leder in i ett kristet liv utan blir en samhällelig namngivningsceremoni och man slarvar bort trons egentliga innehåll.

Att påstå att barndop som har utförts i den treenige Gudens namn och på grundval av kyrkans tro är ogiltigt, är problematiskt och dessutom sårande för många kristna. Att sakligt samtala om detta innebär att man måste se på dopets båda sidor, både som en nådeshandling och som en troshandling, både som något som faktiskt förmedlar evigt liv och något som vi i tro ska ta emot. Här kan vi fördjupas i vår förståelse och under samtalets gång ha respekt för varandra.

Så en sluttkommentar fra meg. Jeg velger å stå sammen med, og ta til mitt hjerte min søstre og brødre i Herren som skulle ha en annen oppfatning enn meg. Der det er kjærlighet tør man være åpne, også med det som synes vanskelig.