Mindfulness

Fant denne artikkelen i Världen idag, et litt interessant skråblikk på denne moderne «redningsveSten» for for det hvilesøkende mOderne menneskeT!

Avslappningsteknik. Metoden borde kallas ”mind-emptiness”

Mindfulness finns för allt mellan himmel och jord

Må-bra-vad-du-än-tänker-kännergör-metoden mindfulness uppmärksammas stort i dag. Vi uppmanas att släppa vår inre oro och uppnå en djupare medvetenhet om … ja, you name it.

Vi lär oss att vara mer medvetet närvarande i nuet. Tidigare var det gränser; nu ska man vara värde- och känsloneutral. Man ska följa sin andning och stilla sina sinnen. Det konstanta är man livrädd för. Vår inre kameleont gläds. Zygmunt Bauman beskriver nutidsmänniskan som en ”flytande modernitet”. Och Albert Camus anmärkte: ”När man inte har någon karaktär så får man lov att skaffa sig en metod.”

En mindfulnessmetod är Russinet, som lär oss att känna hur det smakar. Dess textur ska bli sinnlig. Jon Kabat-Zinn har beskrivit tillståndet som ett ”icke-görande”. Man ställer in sitt medvetande på ögonblickets kanal, och med en mjuk ansträngning ska man vara uppmärksam i nuet. Då tränar man på medveten närvaro, mindfulnesss. Som anspelar på vårt ”utan ansträngning-samhälle”.

Mindfulness anses bota mycket som stressar oss. Många försvarar dess terapeutiska verkan och betonar dess tanke- och känsloneutraliserande effekt. Acceptans är dess signum.

Viktigt är även att vara i nuet. Carpe diem! Och du, glöm inte andningen! Även den ska metodliggöras.

Reglerar inte andhämtningen sig själv bäst om man inte funderar på den? Kan självförglömmelse leda till bot och bättring?

Med andra ord: Tror vi att tillvarons ofrånkomliga ofullkomligheter blir lättare att acceptera med hjälp av en meditationsteknik? Är inte en sådan illusion vilseledande?

Tänk om man mår sämre av att inåtvänd ställa in sig på ögonblickets kanal? Och om kanalen inte har något intressant att erbjuda? Tänk om omgivningen önskar att man är mindre självcentrerat ”vaken” och ”uppmärksam” i nuet och mer fast och tydlig i sin karaktär? Det finns faktiskt en värld utanför som, hur nu-närvarouppmärksam man än är, är oantastbar. Hur kan man över huvud taget ha anspråk på nuet?

Vore det inte mer korrekt att kalla metoden för ”mind-emptiness”? Töm dig själv på kritiskt tänkande avseende skillnader, livets ovillkorliga begränsningar, tillfälligheter och överraskningar.

Och varför inbilla sig att man är mer närvarande i nuet genom att upplevelsen av olika smaker stärks? Har vi helt klibbat fast i det orala stadiet? Lever vi i en tid som uppmuntrar den egna njutningen som varande det mest eftersträvansvärda tillståndet? Likt oralstadiets magiska upplevelse hos det lilla barnet.

Spela liksom bara upp din inre ”acceptansrulle” som ”buffertzonsmanus” mellan den ibland så brutala och faktiska verkligheten, och din egen illusion om att du styr och kontrollerar dig själv och det som händer omkring dig.

Mindfulnessmetoden har här blivit den trollstav med vilken du kan vifta bort eller bemästra det svåra genom att invagga dig själv i tron att det inte existerar. Är inte denna förespegling snarare ett uttryck för en både uppseendeväckande och osund, narcissistisk fantasi?

Thomas Silfving

psykolog och författare, Lidingö

Ukeblogg!

Én uke er tilbakelagt. Onsdag var det strålende vær og det endte med en familiebåltur (ikke båttur) til Brevik, nærmere bestemt Drakentangen.

Det smakte med brente pølser.

Ellers har jeg jobbet med å utbedre vannskader i veggene på badet i leiligheten. Årsaken var kondensvann fra kloakkutluftningen som ikke var ført gjennom taket. Lite å klage over.

Og verden går sin gang og den overser lille meg fullstendig. 

Jeg har fått tildelt oppgaven å dele Guds ord i Kom og se i Filadelfia i Fredrikstad et par ganger i måneden. En herlig flokk å dele fellesskapet med. Jeg er verken predikant eller andaktsholder så jeg bare forteller ting fra Ordet slik jeg ser det. Og Den Hellige Ånd må hjelpe meg. Siste samling der jeg delte mine tanker kom et herlig Gudsnærvær over oss alle og våre munner fyltes med latter.

Men ingen kan produsere Gudsnærvær.

Noen kan nok klare seg uten Gudsnærværet, men ikke jeg....

Eller er det slik at avhengigheten av Den Hellige Ånd er omvendt proporsjonal med taleevnen...

Og noe jeg har tenkt mye på, hvorfor vele rundt i egne tanker og idéer når vi kan ledes av Huds Ånd? Våre gjerninger er jo på forhånd lagt ferdige!

Og den utopiske tanken, om alle Guds barn, meg inklusive, til enhver tid alltid var ledet av Gud og alltid gjorde det Gud ville - hvordan ville da verden ha vært?

Men nå er det jo slik da, at det meste av Guds vilje står nedskrevet i Bibelen, for eksempel de fattige har dere alltid hos dere...

I flokken til Jesus var det rutine å gi midler til fattige. Så når Judas forlot nattverdsbordet før korsfestelsen trodde disiplene at han skulle dele ut til de fattige...

«Herren skal lede deg hele tiden. Han skal mette deg midt i ødemarken, og dine ben skal han styrke. Du skal bli som en vannrik hage, som et kildevell der vannet aldri svikter.»

‭‭Jesaja‬ ‭58:11‬. 

Og Gud ledere også uten at vi vet det, som Ruth for eksempel, «det traff seg slik» kan vi lese:

«Så gikk hun av sted, og hun kom og sanket aks på åkeren etter høstfolkene. Nå traff det seg slik at den åkeren hun sanket på, tilhørte Boas, som var av Elimeleks slekt.»

‭‭Rut‬ ‭2:3‬. 

Ruths tanke var å forsørge sin svigermor, Guds tanke var å gjøre henne til Jesu stammor...