Personlig klarer ikke jeg å ha to dåpssyn
samtidig, like lite som jeg kan praktisere høyre og venstrekjøring samtidig.
Likevel aksepterer jeg mine søstre og brødre i Herren som holder fast på sin
barnedåp. Ingen jeg kjenner hadde så gode argumenter for sin barnedåp som min
far. Likevel lot han seg døpe med full neddykkelse.
Dette kostet ham veldig mye, forakt fra familien
og kollegaer og han fikk mange stikk og slengbemerkninger. Det samme fikk
faktisk jeg som da bare var en gutt uten at jeg på den tiden forstod så mye. Moren
til en av mine kammerater klarte å si til meg; ”Hadde bestemora di (farmor)
visst dette hadde hun snudd seg i grava.” Men min pappa ble overbevist ut fra
skriften at han måtte døpe seg – og han betalte prisen.
Dette fikk gode følger for oss barna, vi kom inn i
den pinsekarismatiske ”familien” som har betydd veldig mye for oss og meg. Det
har blitt meg fortalt at en venn av min far gikk med samme dåpstanker, men han
vegret seg. Ingen av hans barn ble frelst (men om det er grunnen vet jeg ikke,
personen som fortalte det mente det).
Selv om også det miljøet vi som familie kom inn i stagnerte
en smule, så fikk jeg i alle fall en brann der. Denne brannen ledet meg senere til Livets Ord
som personlig har gitt meg veldig, veldig mye. Jeg er vel mulig mer rigid i mitt dåpssyn enn
Ulf Ekman – det lever jeg gjerne med. Derfor ber jeg deg lese denne artikkelen
nedenfor fra svenske Dagen uten fordommer.
Dette med dåpssyn uroer meg ikke – det som uroer mer er den
Kalvinistiske predetinasjonslæren som nå sprer seg med fart. Dette kommer jeg
tilbake til.
Ulf Ekman: Dopet - åtskiljande eller förenande?
Jag skulle vilja göra några korta kommentarer till påståendet i en Världen idag-artikel
nyligen, att barndopet inte skulle ha någon giltighet. I all debatt om dopet
finns risken att vi talar förbi varandra. Risken finns att vi menar olika
saker. Det finns också en förståelig rädsla för att sekulärt tankegods smyger
sig in i den teologiska debatten.
När vi samtalar om dopet bör vi börja med att tala om vad det kristna dopet faktiskt
innehåller, inte bara hur och när det utförs. Man skulle kunna dela in
kristenheten i två delar. De som accepterar förmedlad nåd och de som inte gör
det. Förmedlad nåd innebär att man ser på till exempel dop och nattvard inte
bara som yttre symboler, som mänskliga handlingar av lydnad eller gensvar, utan
också som kanaler av nåd som verkligen förmedlar andligt liv från Gud. Här
skiljer sig den symboliska synen från den realistiska.
Den teologiskt realistiska synen innebär att dopet framförallt förmedlar det som det
symboliserar, det Gud vill ge oss, nämligen evigt liv. Det sker alltså något
verkligt i dophandlingen. Gud verkar genom den och förmedlar sin nåd. Ett
flertal bibelord bekräftar denna syn, exempel Joh 3:3-5, Tit 3:5, 1 Petr 3:21
som för övrigt också går i linje med det hebreiska tänkandet och den kristna
tron på inkarnationen. När Gud talar, skapas något. Detta innebär dock inte att
det Gud säger skulle fungera magiskt, utan för att det ska verka i en människas
liv, behöver det tas emot i tro. Att kunna tala om dopets grundläggande
innehåll, inte bara dess form, är väsentligt för ett bra samtal.
Sedan kommer frågan om när och vilka som kan döpas. Det judiska folket förstod den
korporativa tanken på folk och familj bra mycket bättre än vi som i dag är så
individualistiska. Som ett troget folk lät man i lydnad emot Gud omskära sina
nyfödda gossebarn och från tidig ålder undervisade man dem om vad det betydde.
Detta ligger bakom Paulus uttalande i Kol 2:11,12 där han talar om dopet som en
omskärelse.
Nya testamentet, som tillkom i en missionsepok, innehåller därför inga uttryckliga exempel
på att man döpte barn men det står inte utom all rimlighet att man döpte barn
redan då, då man ju döpte hela hushåll. Det grekiska ordet som används är
”oikos” och det innefattar hela hushållet, även barnen, Apg 11:14,
16:15,16:33,18:8, 1 Kor 1:16.
För den judiska synen på förbundet – och såväl omskärelse som dop är förbundstecken –
så var detta inte problematiskt, eftersom föräldrarna bar tron och tog ansvar
för och överförde den till sina barn.
Detta ska inte förstås som att personlig tro inte skulle behövas. Tron är det
personliga mottagandet av den nåd som ges. Att därför acceptera dop av barn
till troende och gudstjänstfirande föräldrar bör inte ses som obibliskt eller
ogiltigt. Barnen undervisas och växer in i den nåd man tagit emot i dopet.
Problemet blir när dopet sätts in i en praxis där dopet inte leder in i ett
kristet liv utan blir en samhällelig namngivningsceremoni och man slarvar bort
trons egentliga innehåll.
Att påstå att barndop som har utförts i den treenige Gudens namn och på grundval av
kyrkans tro är ogiltigt, är problematiskt och dessutom sårande för många
kristna. Att sakligt samtala om detta innebär att man måste se på dopets båda
sidor, både som en nådeshandling och som en troshandling, både som något som
faktiskt förmedlar evigt liv och något som vi i tro ska ta emot. Här kan vi
fördjupas i vår förståelse och under samtalets gång ha respekt för varandra.
Så en sluttkommentar fra meg. Jeg velger å stå sammen med, og ta til mitt hjerte min søstre og brødre i Herren som skulle ha en annen oppfatning enn meg. Der det er kjærlighet tør man være åpne, også med det som synes vanskelig.