Mindfulness

Fant denne artikkelen i Världen idag, et litt interessant skråblikk på denne moderne «redningsveSten» for for det hvilesøkende mOderne menneskeT!

Avslappningsteknik. Metoden borde kallas ”mind-emptiness”

Mindfulness finns för allt mellan himmel och jord

Må-bra-vad-du-än-tänker-kännergör-metoden mindfulness uppmärksammas stort i dag. Vi uppmanas att släppa vår inre oro och uppnå en djupare medvetenhet om … ja, you name it.

Vi lär oss att vara mer medvetet närvarande i nuet. Tidigare var det gränser; nu ska man vara värde- och känsloneutral. Man ska följa sin andning och stilla sina sinnen. Det konstanta är man livrädd för. Vår inre kameleont gläds. Zygmunt Bauman beskriver nutidsmänniskan som en ”flytande modernitet”. Och Albert Camus anmärkte: ”När man inte har någon karaktär så får man lov att skaffa sig en metod.”

En mindfulnessmetod är Russinet, som lär oss att känna hur det smakar. Dess textur ska bli sinnlig. Jon Kabat-Zinn har beskrivit tillståndet som ett ”icke-görande”. Man ställer in sitt medvetande på ögonblickets kanal, och med en mjuk ansträngning ska man vara uppmärksam i nuet. Då tränar man på medveten närvaro, mindfulnesss. Som anspelar på vårt ”utan ansträngning-samhälle”.

Mindfulness anses bota mycket som stressar oss. Många försvarar dess terapeutiska verkan och betonar dess tanke- och känsloneutraliserande effekt. Acceptans är dess signum.

Viktigt är även att vara i nuet. Carpe diem! Och du, glöm inte andningen! Även den ska metodliggöras.

Reglerar inte andhämtningen sig själv bäst om man inte funderar på den? Kan självförglömmelse leda till bot och bättring?

Med andra ord: Tror vi att tillvarons ofrånkomliga ofullkomligheter blir lättare att acceptera med hjälp av en meditationsteknik? Är inte en sådan illusion vilseledande?

Tänk om man mår sämre av att inåtvänd ställa in sig på ögonblickets kanal? Och om kanalen inte har något intressant att erbjuda? Tänk om omgivningen önskar att man är mindre självcentrerat ”vaken” och ”uppmärksam” i nuet och mer fast och tydlig i sin karaktär? Det finns faktiskt en värld utanför som, hur nu-närvarouppmärksam man än är, är oantastbar. Hur kan man över huvud taget ha anspråk på nuet?

Vore det inte mer korrekt att kalla metoden för ”mind-emptiness”? Töm dig själv på kritiskt tänkande avseende skillnader, livets ovillkorliga begränsningar, tillfälligheter och överraskningar.

Och varför inbilla sig att man är mer närvarande i nuet genom att upplevelsen av olika smaker stärks? Har vi helt klibbat fast i det orala stadiet? Lever vi i en tid som uppmuntrar den egna njutningen som varande det mest eftersträvansvärda tillståndet? Likt oralstadiets magiska upplevelse hos det lilla barnet.

Spela liksom bara upp din inre ”acceptansrulle” som ”buffertzonsmanus” mellan den ibland så brutala och faktiska verkligheten, och din egen illusion om att du styr och kontrollerar dig själv och det som händer omkring dig.

Mindfulnessmetoden har här blivit den trollstav med vilken du kan vifta bort eller bemästra det svåra genom att invagga dig själv i tron att det inte existerar. Är inte denna förespegling snarare ett uttryck för en både uppseendeväckande och osund, narcissistisk fantasi?

Thomas Silfving

psykolog och författare, Lidingö